Mark Isitt och stadsdelen i världsklass.

Så bygger man en småstad i världsklass

Blandstaden. Alla pratar om den men få vet hur man bygger den. Mark Isitt hittar en oväntad förebild i Hovås där en planskild motorleds­korsning med spöklik kontorskoloss och ogräsbelupna parkeringsplatser håller på att bli en trivsam småstad.

År 1982 var inte Kodaks år. Och inte bara för att man lanserade den så kallade disc-kameran, storsatsningen som var liten som ett cigarettpaket, men inte alls lika beroendeframkallande – försäljningen floppade, The Disc blev början till slutet på Kodak­sagan.

1982 var även året då Kodak invigde nytt huvudkontor. På en åker. Vid en motorled. I Brottkärr i södra Askim.

Varför man valde just detta trafiklandskap, en dryg mil söder om centrala Göteborg, är det ingen som riktigt vet. Inte ens ägaren till den väldiga bjässen:

”Att man etablerade sig i Göteborgsområdet berodde nog på kontakterna med Victor Hasselblad”, tror Jacob Torell, knappt 40-årig vd för fastighetsbolaget Next Step Group. ”Men Brottkärrsmotet…” Han skakar på det blonda huvudet och nickar ut mot Säröledens refuger och vajerräcken, turbulensen från lastbilarna skvätter regnvatten på kontorsfönstret. ”Det är ju som att Apple plötsligt skulle flytta hit.”

Precis som det ofta byggdes där tomtpriserna var låga och buller­nivåerna höga.

Precis så som Jacob Torell till varje pris vill undvika.

”Vi vill bygga stad”, slår han fast. ”Vi vill anlägga gator och stråk, generera liv mellan husen, skapa intresseväckande arkitektur.”

Vilket förstås får honom att låta som vilken annan fastighets­utvecklare som helst. Numera är det ju blandstad som gäller, funktionsseparering och bilberoende är hopplöst passé.

Men så fiskar han fram en spiralmapp. Lägger upp den på bordet som vore den tryckt av Gutenberg. Nya Hovås – en småskalig blandstad i världsklass. 88 sidor. Foton, ritningar och genomtänkta redo­görelser avseende allt från arkitekturen (”varierad”) och handeln (”småskalig”) till belysningen (”gärna spektakulär för torg och parker”) och skyltprogrammet (”specialdesignat”, ”sammanhållet”).

”Kolla sidan fyra”, uppmanar han.

Där har områdets byggherrar skrivit under ett slags kontrakt.

Parterna nedan ställer sig bakom innehållet i detta kvalitetsprogram, har en gemensam vision om att utveckla Nya Hovås till en levande blandstad.

”Här kommer inga trista limpor att byggas”, lovar Torell.

Vid det laget hade Kodak flyttat för länge sedan – det stukade Rochesterföretaget lär ha dragit efter bara några år – och när nu även den nya ägaren, medicintekniska Swemed, ville lämna, då anmälde Torell och hans kompanjon Joakim Garfvé sitt intresse.

Kanske för att vara snälla. Det var Garfvés pappa, tillika Swemeds grundare, som ägde fastigheten. En byggnad som Torell beskriver som en ”dead duck”, ”Ingen exploatör ville ta i den med tång ens.”

Men främst såg de nog möjlig­heter som konkurrenterna missade. Dels genom att Joakim Garfvé själv jobbat i huset, som produktionschef på Swemed hade han insett hur flexibel den robusta byggnaden faktiskt var. Och dels tack vare Torells erfarenheter från kommunala Göteborgslokaler.

”Jag började på Göteborgslokaler direkt efter gymnasiet”, säger han. ”Av en slump engagerades jag i upprustningen av några av de mest eftersatta stadsdelstorgen: Angereds torg, torget i Hjällbo, Selma Lagerlöfs i Backa, Axel Dahlströms i Högsbo.”

”Så vi började lite försiktigt. Bjöd in våra kompisar. Två öppnade cateringfirma i Kodaks gamla personalkök, en annan startade kemtvätt. 2006 flyttade Friskis & Svettis in. Men det var först 2008, i och med Ica, som utvecklingen verkligen tog fart.”

Ica, som ligger närmast den bullriga Säröleden, där Kodak tidigare hade personalmatsal och framkallningslabb, lockade runt en halv miljon besökare redan första året. Och när Göteborgs stad – som fram till dess varit tveksamma till satsningen – märkte att handeln bar sig bestämde man sig för att upplåta berget bakom för bostäder. Torell och Garfvé ville förstås vara med och bygga, det var ju ändå initiativtagarna, men stadsbyggnadskontoret valde att markanvisa mer etablerade exploatörer.

”Det var då vi kom i kontakt med HSB. De ägde mark längs Billdalsvägen som de hade planer på att sälja. Men när de hörde om vår blandstadsvision bestämde de sig för att stanna.”

”Allén är sträckan mellan Särö­vägen och rondellen”, klargör Torell lite förläget, väl medveten om att allén inte alls är någon allé ännu, att den mest liknar en vilda västern-gata före guldrushen. Men om tre år, då ska stråket kantas av 850 bostäder och 24 butiker. Över 2 000 personer kommer att bo här, över 1 000 arbeta.

Den arkitektoniska inspirationen har hämtats från Köpenhamn i allmänhet och Sluseholmen i synnerhet. Samma variationsrikedom eftersträvas. Takhöjderna ska hoppa, fasadliven bölja, exteriörerna spela mot varandra i material och detaljering. Som vore kvarteren byggda över många generationer.

Lite Liberace lär det nog bli. En aning pråligt. Men samtidigt kommer respektive byggnad ges en stark identitet. De boende kommer att kunna referera till arkitekturen, Jag bor i det glänsande zinkhuset med sågtandstak, intill den där röda tegelkåken med fönster från golv till tak.

”Vi är i full gång med att bestämma vilka företag vi vill ha och var de bör ligga”, säger Torell.

Han ställer sig framför en whiteboard med rader av post-it-lappar.

”Här har du allén”, förklarar han och pekar på två parallella tuschstreck.

”Och här har du verksamheterna”, säger han och plockar ner två post-it-lappar som det står juicebar och optiker på.

”De mörkgröna lapparna är verksamheter som redan är kontrakterade. De ljusgröna är sådana vi fortfarande förhandlar med. Och sedan har vi den här röda som vi ännu inte lyckats intressera.”

På den står det Systembolaget.

”Vill man hyra lokal i Nya Hovås måste man gå genom oss”, säger han stolt. ”Vi äger alla de kommersiella ytorna: kontor, skola, handel.”

På fackspråk kallas detta tredimensionell fastighetsbildning. Olika fastighetsägare förfogar över olika våningsplan inom en och samma huskropp. ”Det var ett krav från vår sida. Det är det enda sättet att generera en livlig blandstad med småskalig handel. Om bostadsrättsföreningarna själva ska ansvara för lokaluthyrningen riskerar det bli tre frisörer på rad och ett gatuliv som är lika med noll.”

Att designambitionerna är höga är uppenbart. Och inte bara för butikerna – varje interiör granskas av Next Step Groups egen stylist – utan också för arkitekturen. Hittills har bara tre byggnader färdigställts (Kodakhuset exkluderat), men alla imponerar.

Två ligger längs Säröleden. Den ena sval som ett isblock, klädd i blank laminatskiva, den andra eldröd och flammig, så ny att cortenplåtsfasaden knappt hunnit rosta. Båda bär Stockholmsarkitekten Pontus Lomars karakteristiska signum: avskalade volymer staplade på varandra, vidsträckta våningsplan förskjutna i sidled, panoramafönster i långa slitsar. Som villor i Hollywood Hills. Det är i det sistnämnda Torell, Garfvé och deras tio anställda huserar.

Upphovsman är Magnus Månsson, en arkitekt som sällan räds det spektakulära (se hotellen Avalon och Post). Och att Torell och Garfvé önskat sig just ett iögonfallande landmärke är tydligt. En inspirerande höjdpunkt som sätter ambitionsnivån för hela den fortsatta exploateringen. Att Spektrumhuset dessutom rymmer en grundskola med 400 elever och skolgård på taket bara bekräftar beställarnas framtidstro.

Som man tjoade i Kodaks reklamfilm för disc-kameran 1982:

”Picture a brand new world! Picture a brand new world!”

Mark Isitt